Avslår banken återbetalning efter ett bedrägerifall åberopar den oftast grov vårdslöshet. Vad begreppet betyder, vem som måste bevisa det och vilka omständigheter som väger in.
Efter ett bedrägerifall i internetbanken får många drabbade ett kort brev från sin bank: återbetalning avslås, eftersom kunden har handlat grovt vårdslöst. Det är dubbelt betungande – till den ekonomiska skadan kommer anklagelsen att man själv är ansvarig för den.
Ett sådant brev återger dock till att börja med bara bankens rättsuppfattning. Om anklagelsen håller avgörs av lagstadgade måttstockar som är betydligt strängare än vad begreppet antyder i vardagsspråket.
Varför anklagelsen väger så tungt
Vid en icke godkänd betalningstransaktion måste banken i grunden återbetala beloppet enligt § 675u i den tyska civillagen (BGB). Mot detta kan den enligt § 675v BGB ställa ett eget skadeståndsanspråk, om kunden uppsåtligen eller grovt vårdslöst har åsidosatt sina aktsamhetsplikter. Då ansvarar kunden under vissa omständigheter för hela skadan. Vid enkel vårdslöshet stannar det däremot vid en i lag snävt begränsad andel. Bedömningen av skulden avgör därför ofta vem som till slut bär skadan.
Vilka plikter som avses framgår framför allt av § 675l BGB: kunder måste skydda sina personliga säkerhetsuppgifter – exempelvis inloggningsuppgifter och godkännandekoder – mot obehörig åtkomst och utan dröjsmål anmäla förlust eller missbruk så snart de får kännedom om det.
Måttstocken: mer än ett misstag
Grov vårdslöshet föreligger enligt allmän civilrättslig uppfattning endast när den erforderliga aktsamheten har åsidosatts i ovanligt hög grad – det vill säga när man har förbisett det som i det konkreta fallet borde ha stått klart för var och en. Därtill kommer en personlig sida: beteendet får inte heller subjektivt längre vara ursäktligt. Ouppmärksamhet, ett ögonblick av överbelastning eller ett misstag under tidspress räcker inte i sig.
Viktigt är också perspektivet. I efterhand framstår många bedrägeriupplägg som genomskådliga. Rättsligt är det dock den situation som den drabbade befann sig i som är avgörande: Vilken information hade personen, hur trovärdigt uppträdde gärningspersonerna, hur mycket tid fanns att tänka efter?
Omständigheter som det typiskt sett tvistas om
Om tröskeln till grov vårdslöshet har överskridits bedömer domstolarna utifrån en samlad värdering. Därvid spelar regelmässigt följande frågor in:
- Lämnades inloggningsuppgifter eller godkännandekoder vidare – och i så fall på vilket sätt och till vem som man trodde?
- Vad visade godkännandeförfarandet exakt: belopp och mottagare för en överföring, eller något annat moment, exempelvis registreringen av en ny enhet?
- Hur avancerad var vilseledningen, exempelvis genom en efterliknad webbplats eller en manipulerad nummerpresentation?
- Kände gärningspersonerna redan till personuppgifter eller kontouppgifter som fick kontakten att framstå som trovärdig?
- Hade banken dessförinnan tydligt och begripligt varnat för just detta tillvägagångssätt?
Ingen av dessa punkter är ensam avgörande. Att lämna ut en godkännandekod per telefon bedöms ofta kritiskt av domstolarna; ändå kan helhetsbilden – exempelvis vid en särskilt professionell vilseledning – utfalla annorlunda i det enskilda fallet.
Vem måste bevisa vad?
Den bank som åberopar grov vårdslöshet måste redogöra för och bevisa de omständigheter som anklagelsen grundar sig på. Enbart det förhållandet att betalningsinstrumentet tekniskt har använts korrekt och att autentiseringen har loggats räcker enligt § 675w BGB inte nödvändigtvis för detta.
Samtidigt förväntas kunder kunna redogöra begripligt för förloppet så som de uppfattade det. Därför har det första yttrandet till banken betydande vikt. Oprecisa eller förhastade formuleringar – exempelvis i ett telefonsamtal strax efter händelsen eller i ett skadeformulär – anförs senare inte sällan mot de drabbade.
Även bankens beteende granskas
I bedömningen vägs inte bara kundens beteende in. Av betydelse kan vara om institutet har krävt en stark kundautentisering – saknas den ansvarar kunden enligt § 675v BGB i grunden inte för skadestånd, så länge denne inte har handlat i bedrägligt syfte. Även frågan om godkännandeförfarandet har visat transaktionen tydligt och begripligt kan spela en roll. I vilken mån det minskar bankens anspråk beror på omständigheterna i det enskilda fallet.
Slutsats
Grov vårdslöshet är en hög måttstock och ingen automatik. Bankens avslag är inte sista ordet – men av den stränga måttstocken följer lika lite något säkert anspråk. Avgörande är det exakta förloppet, hur godkännandeförfarandet var utformat och bevisläget. Den som har fått ett avslag kan låta pröva motiveringen rättsligt. Att beakta är § 676b BGB: icke godkända betalningar ska anmälas till banken utan dröjsmål, senast 13 månader efter debiteringen.
Vanliga frågor
Nej, avslaget återger till att börja med bara bankens bedömning. Banken måste redogöra för och bevisa de omständigheter som ett grovt åsidosättande av plikterna ska följa av. Om den lyckas med det kan bedömas endast utifrån det konkreta förloppet.
Domstolarna bedömer ofta utlämnande av godkännandekoder kritiskt, men någon fast regel finns inte. Det beror bland annat på hur vilseledningen var utformad och vad godkännandeförfarandet faktiskt visade. En tillförlitlig bedömning förutsätter att samtliga omständigheter prövas.
Anmäl missbruket utan dröjsmål och låt spärra dina inloggningar. Redogör sanningsenligt och så exakt som möjligt för förloppet; undvik antaganden om sådant du inte minns med säkerhet. Vid utförliga skriftliga yttranden kan det vara klokt att först ta juridisk rådgivning.
